Hjärnans påverkan på läsinlärning

Hjärnans formbarhet

Hjärnan är komplex och det är värdefullt att veta lite om hjärnans grundfunktion för att bättre förstå vad som är bra undervisningspedagogik. Det är vanligt att göra stora förenklingar när man ska förklara hjärnans funktion. Ofta används till exempel gamla idéer om att olika funktioner har en specifik placering (som att höger hjärnhalva står för det konstnärliga och kreativa medan den vänstra hjärnhalvan står för det språkliga och intellektuella). Det finns uppenbara risker att komma till felaktiga praktiska slutsatser om man inte utgår från den kunskap som beskriver hjärnan som ett system.

Vi föds alla med en hjärna som har ett program för att utvecklas. Programmet är dikterat av generna: hjärnan hos alla barn utvecklas på liknande sätt, men slutresultatet påverkas av vad omgivningen erbjuder längs vägen eftersom hjärnan är plastisk och formbar – nästan som modellera. Formbarheten gör att vi kan träna upp nya färdigheter. Denna egenskap har hjärnan under hela livet, men den är som allra bäst under de tidiga levnadsåren.

Träning ger färdighet

Antalet nervceller i hjärnan ”exploderar” redan under fosterstadiet och ett nyfött barn har ett överskott av nervceller, neuron, i hjärnan. Man räknar numera med att människans hjärna består av omkring 130 miljarder neuron. Till det kommer uppemot en biljon (1 000 000 000 000) stödjeceller, som bland annat sköter transport av näringsämnen i hjärnan. Med så många nervceller räcker inte den genetiska informationen för att ge alla instruktioner till varje enskild cell utan utvecklingen styrs av några grundläggande principer som sammanfattas med begreppet självorganisering.

Ju mer en cell används desto fler kontakter bygger den med andra nervceller. Kontakterna kallas synapser och kommunikationen sker med kemiska budbärare mellan cellerna och genom elektriska fenomen inom cellen. När hjärnan byggs om av sin trafik blir också bearbetningen av informationen snabbare och säkrare.

Hebbs princip

Det blir alltså så att när signalerna tar samma vägar många gånger kommer dessa synapser att förstärkas. Att celler som ”fyrar av” tillsammans kopplas ihop med varandra i nätverk, kallas Hebbs princip.¹ Den innebär att sådant man tränar envist på blir lättare och mer rätt med tiden. Men den innebär också att vissa saker inte kan läras in som kunskap utan istället måste nötas direkt in i systemet som sköter hjärnfunktionen, det vill säga läras in som en färdighet. Att till exempel avkoda skriven text är en färdighet som behöver ha hög automatisering och därmed stora doser med träning för att bli tillräckligt bra. Hebbs princip blir alltså en direkt anvisning om att träning av en färdighet bör ske ofta.

De nätverk av synapser i hjärnan som inte används försvinner, och de som tränas under tidig barndom och upprätthålls kommer att stärkas. De elever som tidigt får en automatiserad läsning blir goda läsare som vuxna. I de nätverk som används mycket blir således synapserna effektivare och kommunikationen sker till slut mer eller mindre automatiskt.

Hjärnans informationshantering

Samtidigt som det finns nästan oändligt många nervceller så är trafiken i hjärnan rätt långsam, ungefär 100 meter per sekund. Detta kan jämföras med en dator som kör nära ljusets hastighet. Hjärnan är ungefär 3 miljoner gånger långsammare. Ändå kan vi gå, tala och hålla balansen samtidigt. Hjärnan har flera trick för att fungera mot en omvärld som ändrar sig hela tiden.²

• Parallella processer: Att göra många saker på en gång ställer krav på tidssamordning av alla olika processer i hjärnan. När för mycket händer på en gång kan processerna störa varandra.
• Hårdprogrammerade grundprocesser: När man gör något för första gången måste man i minnet processa väldigt mycket, hela tiden. Det blir en mycket arbetsam och därmed störningskänslig process. Genom att nöta in till exempel färdigheten att gå i motoriksystemet kan det efter träning göras med en enkel order.
• Förutsägelse: Flera hårdprogrammerade grundprocesser kan läggas på rad och därmed bli en färdig sekvens som kan utföras utan att man behöver tänka, vilket är en stor fördel. Nackdelen som följer med detta är att processen blir svår att modifiera längs vägen.
• Reduktion av informationsbearbetningen: Hjärnan arbetar genom att programmering av beteende sker samtidigt som en kopia på hur det kommer att kännas när handlingen utförs programmeras. Kopian läggs i känselsystemet. Om man redan vet hur det kommer kännas när man till exempel sätter ner foten behöver hjärnan inte bearbeta den känslan så länge den stämmer med förutsägelsen.

Meningen med all inlärning är att få en effektiv informationshantering och att kunna hantera allt som händer. Alla principer ovan pekar mot att det är nödvändigt med träning av språket, läsningen och skrivandet för att man ska få färdigheter som inte känns som något arbetsamt.

Kunskap och färdigheter

Det finns två helt olika sätt att lära sig något. Det som evolutionen först utvecklade är systemet som lär in genom sin egen användning. Det handlar om färdigheten ”att”, det vill säga sådant man lärt sig men inte riktigt vet ”hur”. Man brukar tala om färdigheter i motsats till kunskaper.

Färdigheter tränas in genom att man gör samma sak flera gånger. Efter ett tag går det lätt och det hela känns automatiskt. Att gå, hålla balansen, cykla och simma är bra exempel. Att lära sig att läsa bra bygger mycket på färdighetsträning, framför allt avkodningsfärdighet. Genom att förstå hur man utvecklar färdigheter förstår man att mängdträning av avkodning av ljud, läsning av ord, skriva bokstäver och ord och så vidare behövs för att nå den nivå som krävs för att läsningen ska vara till barnets hjälp och inte ett hinder i skolarbetet. Färdighetsträningen sker i de delar av hjärnan som utför det hela. Tränar man avkodning av ljud så utvecklas just det området.³ Flera av läsandets olika delfärdigheter bygger först på en instruktion som leder över till en färdighet med hjälp av mängdträning eller mängdexponering. Först då kan man tala om att automatisering har utvecklats.

Kunskaper bygger på en helt annan princip och är ganska beroende av den inre språkfunktionen. Kunskaper kan man beskriva och berätta om, göra kategorier inom och knåda innehållet i. Det bygger på det episodiska maskineriet och utvecklades långt senare än det andra systemet. Det senare systemet lär man sig genom att man upplever en episod, till exempel en film, och sedan kan man återberätta filmens skeende. Minnet kan långt senare återuppväckas om man får se en snutt av filmen igen. Just förmågan att hantera kunskap med tänkande är en kärnfunktion i det som kallas kognitiv förmåga och all kognitiv förmåga bygger på att långtidsminnet fungerar bra. Kunskapssystemet och långtidsminnet har också betydelse för läsinlärning och språkutveckling. Det område som hanterar långtidsminnet är hjärnbarken (hjärnans ytlager där nervcellerna finns) och är mest koncentrerat i pannloben och hjässloben.

Eftersom minnen är sammansatt information från olika ursprung finns hippocampus, hjärnans ”bibliotekarie”, som håller reda på var kunskapen är lagrad och också hjälper till i formandet av minnet. Det här systemet är lätt att trötta ut och det fungerar inte alls lika bra om man inte är koncentrerad på det man ska lära sig. När man ljudar sig igenom en text, på grund av att man inte kan läsa tillräckligt bra, är det detta system som belastas. Det är mycket jobbigare att läsa utan automatiserad avkodning. Som lärare märker man att barnen som inte läser på en tillräckligt automatiserad nivå snabbt blir uttröttade och det är lätt att tolka det som att de inte vill koncentrera sig. I själva verket är det deras ”hjärnbibliotekarie” som behöver vila. Lärandet i hjärnans kunskapssystem är kopplat till långtidsminnesfunktionen. I långtidsminnet kodar vi in upplevelser, till exempel om det var soligt när vi gick till skolan i morse (episodiskt minne), eller information, som fakta om hur många SM guld Rosengård vunnit eller var lommens sydligaste häckningsplats ligger (semantiskt minne).

I språkutveckling hänger allt ihop. Ett barn som blir talat med talar bättre och utvecklar ett rikare språk. Ett rikare språk och ordförråd gör läsinlärningen lättare och ger en snabbare väg till fonologisk medvetenhet. Det i sin tur ger en bättre alfabetisk och automatiserad läsning som i sin tur snabbare utvecklar det abstrakta tänkandet, vilket i läsfärdighetskomponenterna är kopplat till innehållsförståelsen. Då kommer alla andra ämnen i skolan att gå lättare. När den kedjan är klarlagd blir det lättare att förstå hur kritisk läsinlärningen är för att alla ska kunna lyckas i skolan.

Konsolidering i minnet

Att lära in något är egentligen detsamma som att sätta minnesspår i hjärnan, oavsett om det är en färdighet eller en kunskap. Att etablera ett minne tar tid och det kallas för konsolidering av minnet. Det är en rad händelser som ska ske för att konsolidering ska lyckas. Nya kontakter, nya proteiner och förändring av nervcellens egenskaper är exempel på allt som ska hända. Under den perioden ska helst systemet få vara i fred. Mycket av konsolideringen sker när man sover och det finns forskning som visat att det som ska kodas in repeteras i hjärnan och det som inte kan förstås eller inte hänger ihop suddas ut. Att förstå det man ska lära sig och ha ett sammanhang är alltså en viktig grund för att kunna gå i skolan och lyckas. När ett minne är konsoliderat blir kunskapen eller färdigheten åtkomlig på ett lätt sätt och det kostar väldigt lite energi att nå minnet. Det sparar alltså ansträngning att kunna en sak ordentligt. Det finns en skillnad i stabiliteten mellan färdighetsminnet och det episodiska minnet.

Färdighetsminnet är ofta väldigt starkt inkodat och blir livslångt. Har man en gång fått en handstil, ett sätt att gå eller ett sätt att skriva på ett tangentbord så gör man det i fortsättningen och det är bara om man tänker på att inte göra som man brukar, som man under hjärnbarkens kontroll kan ändra hur man utför en sak. Men så fort man blir stressad eller inte tänker på det så går man tillbaka till det gamla arbetssättet igen. Det lönar sig därför väldigt mycket att göra rätt från början så att man inte nöter in felaktiga mönster som senare ligger kvar och stör de korrekta. För läsning gäller till exempel att via mängdträning lära in delar av eller hela ord som ortografiska ordbilder så att varje bokstav inte längre behöver ljudas för att läsa orden. Målet är att nå en automatiserad avkodning där läsningen flyter på och antalet fel och stakningar minimeras.

Det episodiska minnet är mindre stabilt. Ny kunskap kan lagras ovanpå gammal och en sak som man tidigare förstått kan ge ett sammanhang till ny kunskap. Den episodiska berättelsen blir på det sättet ett fångstnät för att förstå nya saker.

Arbetsminnet

För att klara av att koda in ny kunskap och plocka fram gammal kunskap ur långtidsminnet har vi en hjärnfunktion som kallas arbetsminnet. Arbetsminnet används alltså för att hålla något i medvetandet under sekunder. Det räcker ungefär till att tillfälligt komma ihåg ett nytt telefonnummer innan det suddas ut igen. Blir man störd så kan man inte komma ihåg det.

Är man fokuserad på vad som passerar arbetsminnet blir det mycket lättare att lära sig. Arbetsminnet utvecklas gradvis över de första levnadsåren. Det är tydligt att träning av arbetsminnet leder till att eleven får bättre förutsättningar att koncentrera sig. Dessutom får man ett rikligare utrymme för tänkande och förståelse.

Eftersom arbetsminnet är så begränsat i storlek gäller det att vårda det och ordna klassrummet så att alla elevers arbetsminnen får bra förutsättningar för att tränas och utvecklas. Att minnas instruktioner är inte medfött utan något som utvecklas över tid när arbetsminnet utvecklas. Vuxna tänker inte alltid på att en uppgift ofta innehåller flera led eller moment som kan vara svårt för barn att ta in samtidigt. Det kan störa arbetsminnet så att barnet inte lär sig.

Arbetsminnet vid läsning

Om man inte har uppnått en god avkodningsförmåga belastas arbetsminnet mycket under läsningen. Det kan till och med belastas så mycket att man inte kan komma ihåg vad man läser. All informationsinhämtning störs av att arbetsminnet är upptaget med själva avkodningen. Om arbetsminnet är upptaget av att avkoda blir det också jobbigt och koncentrationskrävande att läsa. Det innebär att samtidigt som de starka läsarna i en klass läser utan ansträngning sitter det elever bredvid som efter bara ett par minuter är utmattade och tappar koncentrationsförmågan.

Att genom mängdträning få upp en automatiserad avkodning hos alla elever i en klass är ett viktigt delmål för att också nå målet att färre elever ska sitta och vara utmattade och okoncentrerade på skolarbetet, kort sagt för att undervisningen ska fungera.

Informationshanteringens betydelse för läsning

Ett barn som läser översätter grafisk information till begrepp som barnet redan förstår. För en ovan läsare sker detta långsamt, då barnet har svag tillgång till förutsägelse och grafiken som barnet möter erbjuder många tolkningar. Det som barnet möter måste jämföras med en del av minnets bibliotek, eftersom denna läsare inte har en automatiserad läsning. Principerna för informationshantering i hjärnan är parallella processer, hårdprogrammerade grundprocesser, förutsägelser och reduktion av informationsbearbetning. Nedan tydliggörs vad de olika principerna innebär och hur de inverkar på läsningen.

• Parallella processer: I början är läsningens alla parallella processer i hjärnan ett bekymmer eftersom det tar tid att få ihop intrycken. Med ökad träning blir det en minskning av parallelliteten och då går processen snabbare och säkrare. Dessutom är det så att ju bättre man läser desto mer specialiseras språket till vänstra delen av hjärnan. Detta sker som en del i att minska antalet parallella processer så att tidshanteringen i krävande moment som tal och läsning ska fungera.
• Hårdprogrammerade processer: En van läsare kan läsa en text utan att vara bekymrad över detaljerna. Även om man plockar bort de flesta vokalerna kan man läsa enkla meningar baserat på den inkodade språkkänslan:

• Förutsägelse: Semantiska och grammatiska regler används hela tiden för att styra förutsägelsen i språkförståelsen. Ju mer återkommande träning och ju fler korrektioner som används, desto fortare går det att etablera ett gott språk. All inlärning går ut på att söka förutsägelse. Att ett barn berättar att det ”gådde” hem och ”fådde” en present, kallas överregularisering. Det är alltså ett barn som tillämpar grammatikens regler för att kunna generera ett språk – utan att ens veta vad grammatik är.
• Reduktion av informationsbearbetningen: God läsning kräver endast lite informationsbearbetning, drar alltså lite kraft ur hjärnan och koncentrationen, och bygger mycket på mängdträning. Precis som all annan inlärning måste mängdträningen vara kul, inspirerande och intressant.

Hjärnans komplexa system

Att använda språk och läsning tar mycket plats i hjärnan och stora system är inkopplade. Det går att se vilka områden i hjärnan som aktiveras och i vilken ordning det sker, genom att använda magnetkamera eller PET-kamera för att mäta den lokala arbetsintensiteten. Båda metoderna visar tydligt hur energiåtgången i hjärnan går ner när man behärskar språket och läsningen bra. De visar också hur till exempel regioner som sysslar med arbetsminne dräneras på utrymme om man inte är en van läsare.

Språkfunktionen i hjärnan är kopplad till ett stort antal regioner där den kanske mest kända är i pannloben som har flera tydliga roller som har att göra med språkets produktion. Det specifika området kallas Brocas område. I den regionen jämförs inkommande språkliga begrepp med de som man redan känner till. När man tyst läser ett ord som ”gnuflam”, som är ett så kallat nonsensord, behöver man leta mycket i Brocas område men kommer ändå inte att hitta det i det lokala lexikonet. Detta kostar mycket energi.

I nackloben finns områden som är specialiserade på mönsterigenkänning i det man ser och hör. Att kunna läsa bra bygger på att snabbt få en övergång av den grafiska informationen till ljud som kan bli ord. Man brukar säga att man ska ”bygga broarna så att man kan höra det man ser” det vill säga etablera den ortografiska avkodningen. Ingen har den färdigheten från början men vissa har lättare för att etablera den. Både det talade och skrivna språket tränar den funktionen.

Längre fram i hjärnan, i korsningen mellan tinning, hjäss- och nacklob (ungefär strax över vänstra örat), smälts information ihop från syn och hörsel för att sedan transporteras fram till Brocas område. Den nervtrådsbunten i hjärnans vita substans utvecklas när språket tränas och mest när man är liten. Det har visats att bunten är mindre utvecklad både hos de som har diagnosen dyslexi och de som inte tränat sin fonologiska medvetenhet. Det fyndet ger hopp och ger en del insikt i vad dyslexi är för något.

Hjärnans belöning är barnets motivation

Allt beteende, inklusive förmågan till social samverkan, behöver utvecklas och den utvecklingen vilar på hjärnans motivationssystem. Det limbiska systemet hanterar den emotionella kommunikationen i hjärnan. Hjärnans belöningssystem har utvecklats under evolutionen för att motivera oss att stilla vår hunger och törst, att vilja ha sex och sova. Det finns förprogrammerade nedärvda mönster som gör att barnet härmar och ler tillbaka långt innan det förstår vad det gör. De sociala mekanismerna blir därmed en krok som driver på barnets utveckling att socialt kunna medverka i gruppen. Vuxna har kvar den grundprogrammeringen inom sig. Man kan se en vuxen i vilken kultur som helst som ser ett barn som ligger i en barnvagn och som bär sig åt på samma sätt – man ler, ”apar sig” och säger obegripliga saker – allt motiverat av belöningskänslan av att få kontakt med barnet.

Belöningssystemet har två delar – ”vill ha delen” och ”gillaknappen” som kommunicerar med varandra och som har underliggande kemiska signaler som dopamin och endorfiner. Känslosystemet är mer känsligt för förändringar än för hur det är just nu.

Även om man inte är törstig direkt efter ett glas vatten så börjar kroppssignalerna komma igång och hamrar ”vill ha” efter en tid. Alla andra saker blir oviktiga och fokus går över till att leta efter vatten. Hela prioriteringen för tankar och beteende förflyttas. Redan när man för glaset till munnen börjar ”gillaknappen” gå igång och skickar signaler om att målet är uppnått. Kopplingen mellan motivation och beteende syns direkt eftersom det som motiverar (törsten) är ett hårdprogrammerat mål i motivationssystemet.

”Vill ha-systemet” fungerar genom att jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. Den senare funktionen blir ett belöningssystem som arbetar med förväntan. Det betyder också att om eleven är van att lyckas och vet ungefär vad som behövs kommer motivationssystemet i hjärnan att påverka eleven att göra rätt saker. Men om eleven sällan fått känna på hur det är att lyckas och allt som oftast känner att det inte lönar sig med ansträngning så kommer inte motivationssystemet att styra rätt. Då är barnet vilse känslomässigt och behöver stöd från läraren för att få en metod för att kunna komma till en bra läsning.

Social samverkan i tre nivåer

I hjärnan har vi ett trevåningssystem för social samverkan. ”Första våningen” är ett rent känslomässigt härmningssystem som ligger i hjärnstammen. När man ser någon le så ler man tillbaka. Därmed känner ”andra våningen” i limbiska systemet att det här verkar vara en bra situation så här kan vi fortsätta. Den ”tredje våningen”, som handlar om utvärdering och medvetenhet, behöver rätt många lektioner innan det är färdigutvecklat. I det översta systemet växer också möjligheten fram till abstrakta resonemang och metatänkande. Det senare innebär att kunna förstå och beskriva sin egen roll i ett socialt eller pedagogiskt sammanhang. De barn som tidigt utvecklat detta har ofta mycket lättare för sig i skolan. Mycket av den olust och stress som barn anger att de känner inför skolan och ansträngning talar för att många barns egna reflektioner omkring sig själva som elever inte tillräckligt betonats. Det pågår en intensiv forskning kring hur pedagogik som tränar metatänkande skulle kunna påverka pedagogikens resultat till det bättre.

En av de äldsta frågorna som finns är den Platon ställde om utbildning:

Det är lätt att förstå att man inte blir motiverad att läsa en bok om man inte kan läsa. Den viktigaste principen är här det som kallas socialt förmedlad motivation. En person (förälder eller lärare), som i andra sammanhang visat sig pålitlig känslomässigt, kan genom att visa vägen motivera någon som inte vet vart vägen leder, till att följa med och utveckla sig själv.

Barn med en trygg bakgrund kan snabbt avgöra om en vuxen är värd att satsa på, som pedagogisk ledare som det lönar sig att följa, medan barn från otrygga förhållanden ofta tar god tid på sig innan de litar på den som försöker visa vägen. Det är de barnen som varje dag prövar kvaliteten på läraren som pedagog. Att medvetet träna de inre självmotiverande funktionerna, genom att barnet får stöd för att utveckla sitt eget metatänkande, är en av de viktigaste uppgifterna som finns i klassrummet.

Återkopplingen påverkar prestationen

Bland de yttre motivationsfaktorerna är återkopplingen särskilt viktig.⁴ Återkoppling påverkar elevens uppmärksamhet och prestation.⁵

Samtidigt sker ett underverk i varje elevs hjärna. Rätt återkoppling banar vägarna i det interna motivationssystemet – inklusive den översta våningen – och gör därmed mönstret ”gör jag si blir det bra och gör jag så blir det inte bra” tolkningsbart.

Som elev lär jag hela tiden av hur min egen ansträngning tas emot. Det slitna uttrycket ”att vara sedd” motsvaras av hjärnmekanismer i vårt motivationssystem och värderingssystem. Vårt motivationssystem kodas enligt precis samma principer som all annan inlärning. Som barn behöver man träna sig i att förstå sambandet mellan ansträngning och resultat för att rätt kunna läsa de krav på ansträngning som skolan lägger på eleven. De som inte hanterar detta upplever alla krav som stress och kopplar in alla de system som stänger av hjärnans förmåga att lära sig.

Genom rätt utformad återkoppling kan man som lärare skapa en atmosfär där både yttre och inre drivkrafter får finnas och utvecklas sida vid sida. Då blir det lättare att uppmuntra vägvinnande pedagogik och hjälpa eleven att komma in i en god cirkel (i det här fallet viljan till lärande och att bli medveten om sitt lärande), samtidigt som en ond cirkel kan brytas genom att negativt beteende blir ”olönsamt” för hjärnan.⁶

Hur ska återkopplingen se ut för att stödja utvecklingen av hjärnans förmåga till lärande och inte hämma det? Något som många motivationsforskare är eniga om är att beröm av ansträngning och prestation är bra för lärandet medan beröm av person (och talang) kan få negativ effekt. Beröm av arbetsinsatsen, som ”du kämpade hårt”, ”du valde rätt” fungerar bättre än att säga ”du är smart”. Att återkoppla med inriktning på arbetsinsatsens resultat har stor betydelse för att barnet ska utveckla sitt eget värderingssystem för vad skolarbete betyder. Återkopplar man på barnet och dess egenskaper riskerar det att bli alldeles fel. Gör man rätt, är insiktsfull och klar på vart man vill eleven ska nå, så är återkopplingen den absolut avgörande faktorn.⁷

Lagom utmaning förutsättning för framsteg

Relationen med den som leder den pedagogiska resan blir, särskilt för de yngre eleverna, kärnan i det pedagogiska kapitalet. Samtidigt är målet att all pedagogik ska leda till att barnet flyttar in motivationen i sig själv och lär sig känna igen sin inre belöning och drivkrafter. I det ingår att barnet utvecklar metakognition, det vill säga kan tänka och resonera om sitt eget tänkande och lärande. Då kan man skaka av sig läraren och gå vidare på livets resa alldeles själv. Samma sak är det med läsning. Att motiveras till mängdträning ger en stor belöning om man kommer över puckeln och uppnår automatiserad avkodning. Men om läraren inte har det perspektivet utan bara talar om arbetet blir det inte så lockande.

Förståelsen för hur hjärnan fungerar ger direkt nyckeln till det formativa förhållningssättet som är så viktigt för att lyckas. I själva verket gå det ut på att läraren tillsammans med eleven medvetandegör var man är i lärprocessen (metaperspektiv) och vart man ska gå och vad man därmed kan uppnå i form av yttre och inre belöningskänsla. Bra pedagogik innebär att barnet lär sig förstå relationen mellan ansträngning och resultat. Att tillsammans med eleven forma den balanserade utmaning som är förutsättningen för varje framsteg är det formativa förhållningssättets kärna. Ingen belöning känns så bra i hjärnan som den som kommer av att nå insikter efter en ansträngning.

Mängdträning på ett lustfyllt sätt

Det gamla uttrycket som säger att om man ska äta en elefant så går det bäst om man tar en bit i taget, gäller. Att som lärare ha kunskap om hur läsinlärning går till, att veta vilka moment som behöver tränas och framför allt att direkt se och agera om någon av alla eleverna behöver en extra puff framåt. Då kan var och en känna att de går framåt och så länge man rör sig framåt kommer inget barn att tycka annat än att det är roligt att fortsätta. Att se sin egen framgång och att bli sedd när man lyckas ger bränsle till hjärnan. Texterna som används måste hela tiden anpassas så att innehållet för varje elev är intressant, roligt och fantasiskapande. Kort sagt är nyckeln att möta varje elev och förstärka resan med rätt återkoppling.

Att motivera och åstadkomma en kontinuerlig utmaning för varje elev i en klass är en konst som man som lärare kan odla med det formativa arbetssättet. Det blir lättare om man behärskar sitt ämne och har koll på varje elev men det blir nästan omöjligt om många inte kan läsa tillräckligt bra. Vägen till läsning, med sina moment av instruktion, träning och automatisering, kan ge ett barn en massa extra utöver skolarbetet eftersom barnet uppnår en egen förmåga att utforska texter i böcker och annan media. Den bästa belöningen efter en ansträngning är den upplevda friheten.

När fungerar hjärnan som bäst?

Genom att kunna något om stressfaktorer och mekanismerna för stresshantering och hur det är kopplat till hjärnans prioritering av överlevnad blir det lättare att förstå hur en pedagogisk miljö ska riggas för att bli inbjudande och locka till stordåd. Att sanera stressfaktorer behövs om man ska lyckas åstadkomma en pedagogisk miljö som ger möjlighet för alla barn att komma med på resan. Det gäller särskilt för de moment som innefattar träning och förståelse. Med förståelse för sömnens, sockerbalansens och den fysiska aktivitetens roll kopplat till inlärningen kan dessa tas i beaktning vid undervisningen för att skapa en optimal lärandemiljö.

Stress påverkar minneskonsolideringen negativt

Det finns två typer av stress. Den ena har att göra med yttre störningsfaktorer, det vill säga att fokus och koncentration inte kan hållas på den pedagogiska kärnprocessen. Den andra typen är risker för den egna säkerheten inklusive rent inbillade faror. En miljö som tillåter översitteri eller mobbning är giftig för den pedagogiska framgången. Alla projekt som lyckas reda upp i skolor som inte fungerar, fokuserar på denna faktor i början för att över huvud taget komma till en situation då pedagogiken kan komma igång. Att det är så centralt är kopplat till hur hjärnans prioriteringar görs – företräde ges alltid till information kopplad till faror och risker.

Mitt i hjärnan sitter kommandocentralen som kallas amygdala och som får signaler från många ställen i hjärnan (syn, hörsel, känsel, lukt, smak och tänkande). Hittar den kärnan ett faromönster stängs allt onödigt arbete ner och allt inriktas på att undanröja faran. Det betyder att om situationen inte känns pålitlig kommer allt fokus ledas bort från det som ska läras och fokus som behövs för effektiv inlärning kommer alltså inte att infinna sig.

Den andra betydande stressfaktorn är kopplad till själva undervisningen. Stress beror sällan på att man har mycket att göra, utan snarare att inte veta hur mycket man har att göra. Det betyder att om pedagogiken innefattar momenten att förklara vad som ska uppnås, hur man ska göra det och vad ett lyckat resultat är för den enskilde, finns förutsättningar för att hålla utmaningen på en lagom nivå. För blygsam utmaning kan göra eleven uttråkad. För svår utmaning, tillsammans med att inte förstå sammanhanget eller vad som krävs, leder till att eleven blir stressad, vilket i sin tur leder till att eleven ger upp.

En positiv miljö skapas när eleven är i sin proximala utvecklingszon, som innebär att eleven får både stimulans och stöd från vuxenvärlden och som dessutom kontinuerligt ser att viss ansträngning och fokus leder framåt.⁸

Allmän stress påverkar minneskonsolideringen till det sämre. Så trots att man ägnar mycket kraft åt att försöka så blir resultatet magert. Och det blir lätt något som etableras i självbilden – ”jag kan aldrig lära mig något när det behövs”.

Sömnens roll

Att sova behöver alla, inte minst för att det är så viktigt för hjärnan att sortera bort det onödiga från dagens intryck och konsolidera minnen av det som uppfattas som viktigt. Sömnen kopplar effektivt ur hjärnan från omgivningen, vilket behövs för att konsolideringen ska kunna fungera både för färdigheter och kunskaper. Särskilt viktigt blir detta i vår moderna tid då minuterna som vi alla är uppkopplade via mobila enheter har ökat. Enligt Svenskarna och internet var 65 procent av Sveriges befolkning dagligen uppkopplade via mobilen under 2016, att jämföra med 5 procent år 2010.⁹

Socker påverkar koncentrationen negativt

Den moderna maten innehåller alldeles för mycket socker. Vissa morgonflingor har högre sockerhalt än chokladkakor. Lättyoghurt kan ha lika mycket socker som läsk. Skolor har ibland cafeterior som säljer godis, kakor och läsk. Barn ”dopar sig” med energidrycker. Det leder till att blodsockret går upp och att insulin släpps ut för att hantera alarmsignalen i kroppen. Eftersom det är snabba sockerarter jagar insulinet bort sockret in i lever och muskler. Då kommer nästa alarmsignal som beror på att blodsockernivån faller (och inte på att blodsockernivån är låg) och då går all koncentration från lektionen till matsökande och stressat beteende. Tyvärr präglas barnens vardag idag av denna obalans och det kommer krävas en del för att komma över det. Ingen kan lyckas i sin pedagogiska uppgift när detta börjat hända.

Generellt vet vi att barn sover mindre idag än tidigare och att de även äter mera socker och snabba kolhydrater. Samtidigt upplever och rapporterar allt fler koncentrationssvårigheter. Det pågår en ganska het debatt ifall detta är faktorer som har samband med den ökade rapporteringen av barn med ADD och ADHD. Medan forskningen utreder sambandet kan vi konstatera att alla barn mår bra av att sova tillräckligt och att sänka sockerinnehållet i maten. Barnen behöver bli delaktiga i kunskapen om socker och förstå hur kroppen fungerar. Föräldrar behöver förstå hur man upprättar goda vanor. Skolan behöver ta sitt ansvar.

Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet har direkta effekter på hjärnans utveckling hos barn. Hjärnan blir mer formbar och nya nervceller bildas. Funktioner som minne och inlärning underlättas och de hormoner som påverkar dygnsrytm, tillväxt och stressnivå kommer i bättre balans när barnen rör på sig varje dag.¹⁰ Det är tydligt att de barn som rör sig regelbundet också hanterar skolsituationen bättre.

Att röra sig regelbundet ger både den motoriska träningen men leder också till en sänkning av stresshormoner och bättre uthållighet att vara stilla, vilket behövs för vissa moment i skolan. Samtidigt är det visat hur fysisk aktivitet är kopplat till bättre psykisk hälsa och till och med tillväxt av vissa regioner som är viktiga för inlärning i hjärnan.

Sammanfattning

I detta avsnitt har du fått läsa om hur läsinlärningen påverkas av hjärnans funktion, hur hjärnans funktioner påverkar motivationen samt hur stress, sömn, socker och fysisk aktivitet påverkar lärandesituationen.

• Det finns två principer för inlärning: färdighet och kunskap. Färdigheter tränas in genom att man gör samma sak flera gånger. Kunskap lär man sig genom att uppleva något, till exempel genom att läsa om det, och sedan koppla det upplevda till sitt tänkande.

• Hjärnan förändras hela livet, särskilt under barndomen. Formbarheten gör att vi kan träna upp nya färdigheter. Det man tränar envist på blir lättare och mer rätt med tiden.

• Allmän stress påverkar inlärning negativt, sömnen är viktig för att minneskonsolideringen ska fungera, alltför mycket socker gör det svårt att koncentrera sig och fysisk aktivitet underlättar inlärning.

• Att medvetet träna de inre självmotiverande funktionerna, genom att barnet får stöd för att utveckla sitt eget metatänkande, är en av de viktigaste uppgifterna som finns i klassrummet.

• Genom att få utmaningar på lagom nivå gör eleven framsteg och lär sig förstå relationen mellan ansträngning och resultat. En positiv miljö skapas när eleven är i sin proximala utvecklingszon det vill säga eleven får både stimulans och stöd från vuxenvärlden och ser kontinuerligt att ansträngning och fokus leder framåt.