Dyslexi

Definition av dyslexi

Dyslexi är vanligt och det tillhör en lärares vardag att undervisa elever som har olika svårigheter inom ramen för denna diagnos. Med adekvat undervisning kan alla elever med dyslexi lära sig att läsa. Som lärare är det därför viktigt att ha åtminstone övergripande kunskap om dyslexi och om vilka pedagogiska åtgärder som är effektiva.

Dyslexi innebär att ha stora svårigheter med avkodningen och är därmed ett snävare begrepp än läs- och skrivsvårigheter. Begreppet läs- och skrivsvårigheter inkluderar även elever som har problem med språkförståelse eller med både avkodning och språkförståelse. Det finns ett stort antal definitioner av dyslexi och det finns även andra begrepp, såsom specifika läs- och skrivsvårigheter. Dyslexi kan definieras enligt följande:¹

Om dyslexi vet vi även följande:

• Dyslexi påverkar avkodningsförmågan
• Man endast kan tala om dyslexi då ett barns svårigheter att lära sig att läsa inte fullständigt kan åtgärdas med kvalificerade pedagogiska insatser
• Svårigheterna med avkodning leder också till svårigheter med stavning, till exempel dubbeltecknande (mata – matta) och när uttal och stavning inte entydigt hör ihop (scen - sen - sken).
• Barn med dyslexi har ett särskilt stort behov av strukturerat stöd för läsinlärning och uppmuntran till mängdträning.

Det är viktigt att poängtera att endast en del av de elever som får extra stöd på grund av lässvårigheter har dyslexi. Med en god läsinlärningspedagogik minimeras det totala antalet elever i behov av specialpedagogisk läsundervisning. Detta gynnar elever med dyslexi som då kan få en större andel av de specialpedagogiska resurserna.

Ibland används andra termer än dyslexi

Termen dyslexi kan vara användbar för att beskriva en viss typ av lässvårigheter. Ibland förekommer termen specifika läs- och skrivsvårigheter som en synonym till dyslexi. Denna term är emellertid mindre lämplig eftersom det inte framgår att de specifika problemen avser just avkodning (till skillnad från språklig förståelse eller generell begåvning).

Tidigare användes även uttrycket ordblindhet, ett uttryck som inte heller är särskilt lämpligt eftersom dyslexi inte ska förknippas med synproblem. På 1970-talet visade bland andra Vellutino² att avvikande ögonrörelser snarare är en naturlig följd av svårigheter att läsa än en orsak till dyslexi.

Dyslexi kan se olika ut

Det finns stora gradskillnader i svårigheterna hos olika individer med dyslexi. Problemen kan vara allt från lätta till mycket grava. Personer med dyslexi bör därför inte betraktas som en homogen grupp. Eftersom svårigheterna varierar är också behoven av stöd skiftande. De pedagogiska insatserna för elever med dyslexi behöver därför alltid vara individanpassade.

Elever med dyslexi kan vidare ha olika typer av avkodningssvårigheter.³ De som har det som i forskning ibland kallas för ”fonologisk dyslexi” har särskilt svårt att läsa nya ord som man aldrig sett förut, när den ljudande strategin behöver användas. Den ljudande avkodningen är ofta mödosam och felaktig. Bristande fonologisk förmåga är här oftast en grundorsak till svårigheterna och dessa elever har ofta haft svårt med att knäcka läskoden och läsinlärning från början.

Sedan finns det elever som har ”ortografisk dyslexi” (eller ”ytdyslexi”). Vid denna typ av avkodningssvårigheter fungerar ljudande läsning godkänt, men man har svårt att automatisera avkodningen. Det gör det också svårt att lära in och läsa ljudstridigt (oregelbundet) stavade ord såsom orden schampo och kanske. När man avkodar sådana ord behöver man känna igen orden och läsa dem ortografiskt eftersom ljudning inte fungerar särskilt bra. En förklaring till ortografisk dyslexi kan vara mildare fonologiska problem och en svårighet att lagra in och plocka fram ordbilder. Dessa elever behöver inte ha haft särskilt svårt med läsinlärning från början, men svårigheterna uppdagas när kraven på automatiserad läsning och läsförståelse stiger.

Det vanligaste är dock att ha en blandning av fonologiska och ortografiska avkodningssvårigheter vid dyslexi, och hur avkodningssvårigheterna ser ut för en viss elev kan också förändras över tid. Precis som för alla elever så spelar läserfarenhet stor roll för läsutvecklingen för elever med dyslexi, och det finns en stor risk att lässvårigheter leder till mindre läserfarenhet vilket i sin tur leder till att avkodningsförmågan utvecklas ännu långsammare. Tidig upptäckt och tidiga och intensiva insatser är alltså mycket viktigt för elever vars avkodning inte utvecklas som förväntat.

Dyslexi påverkar alltid läsförmågan

Ett sätt att förstå dyslexi är att utgå från the Simple View of Reading.⁴ Dyslexi är tydligt kopplat till svårighet med avkodning. Språklig förståelse och produktion av talat språk antas däremot vara intakt. Dyslexi handlar alltså om svårigheter med de rent tekniska aspekterna av både läsning och skrivning. Vid läsning uppstår problem då bokstäverna och de tillhörande ljuden ska bindas samman till ord. Detta avkodningsproblem blir i sin tur ett hinder för läsförståelsen. Vid skrivning uppstår problem med stavning.

En viktig orsak till avkodningsproblemen i dyslexi är alltså fonologiska svårigheter, det vill säga förmågan att hantera språkljud. Elever med dyslexi kan sägas ha begränsad känsla för språkljud, ungefär på samma sätt som man kan ha begränsad bollkänsla. Det är dock viktigt att komma ihåg att fonologiska svårigheter inte i sig är ett kriterium för dyslexi, utan det är ihållande och uttalade avkodningssvårigheter som inte blir bättre trots högkvalitativ och intensiv lästräning.

Det är viktigt att observera att läsförståelsesvårigheter blir en naturlig följd av dyslexi eftersom svårigheterna med avkodning begränsar läsförståelsen. När avkodningen är långsam och ansträngande finns det inte så mycket mentala resurser kvar till reflektion kring innehållet i en text. Det är inte möjligt att fullt ut kompensera för avkodningsproblem genom att ha en bra språklig förståelse. Detta blir tydligt om man utgår från The Simple View of Reading som beskriver läsförmåga som produkten av avkodning och språkförståelse.

Indikatorer på dyslexi

För att bedöma om en elev befinner sig i riskzonen för dyslexi kan man undersöka om yngre elever har svårigheter i uppgifter man vet har starkt samband med senare avkodningsförmåga: fonologisk förmåga inklusive fonologisk medvetenhet och snabb automatiserad benämning (Rapid automatized naming eller ”RAN”). RAN handlar om att snabbt kunna plocka fram och säga vanliga ord som man har i sitt ordförråd, till exempel genom att benämna bilder på tid. För elever som redan har börjat läsa är det självklart centralt att även undersöka avkodningsförmågan av ord och nonord. Det är också viktigt att vara uppmärksam på språkliga förmågor som till exempel ordförråd och hörförståelse, för att inte missa elever med lässvårigheter som både har svårigheter med avkodning och svårigheter med språklig förmåga.

Mätningar kan göras på olika sätt. Man kan dels testa färdigheter med standardiserade och normerade tester men det går även bra att göra löpande bedömningar, vilket är särskilt bra för att se hur förmågor utvecklas över tid. Detta kan också ske genom att i undervisningen observera hur elever löser uppgifter, vad de verkar kunna respektive inte kunna, och hur de svarar på undervisningen. Självbild, självkänsla och läsmotivation är också viktigt för läraren att uppmärksamma för att undvika negativa sekundära effekter av lässvårigheter.⁵

En diagnos kan förstås inte fastställas utifrån resultaten av ett fåtal tester. För diagnostisering krävs en fullständig utredning med logoped, speciallärare och specialpedagoger. Som lärare bör man dock fokusera på elevens behov snarare än diagnos. Erbjud god läsundervisning, intensifierade insatser vid behov, och prova systematiskt olika metoder så att eleven får en chans att lära sig läsa innan utredning och eventuell diagnosticering blir aktuell.

Logopeder i Sverige har kliniska riktlinjer för utredning av läs- och skrivsvårigheter som utgår från forskning om dyslexi samt Simple View of Reading.⁶ Riktlinjerna beskriver vilka delar en utredning ska innehålla, och vilken information som ska inhämtas för att en medicinsk dyslexidiagnos ska kunna ställas. Den pedagogiska kartläggningen är en central del av utredning, inklusive information om vilka insatser och vilken lästräning eleven redan har fått samt resultaten av de insatser som gjorts. Eftersom språkliga svårigheter också påverkar läsförmåga, och dyslexi och språkstörning (DLD) ofta samförekommer, så ingår det också alltid språkliga uppgifter i en logopedisk utredning av läs- och skrivsvårigheter.

Orsaker till dyslexi

Medfödd dyslexi innebär att man, utan uppenbar yttre orsak, har svårt med de tekniska aspekterna av läsning och skrivning. Utöver medfödd dyslexi förekommer även förvärvad dyslexi, som innebär att lässvårigheterna uppkommit till följd av sjukdom eller skada.

När det gäller orsakerna till avkodningsproblemen finns ett starkt stöd för genetiska och biologiska förklaringar. Redan under 1950-talet visades det att dyslexi är särskilt vanligt förekommande hos vissa familjer.⁷ Senare lärde man sig mer om de biologiska grunderna till dyslexi och fann då vissa avvikelser i det område i hjärnan som hanterar språkljuden (temporalloben).⁸ Vi känner nu till att flera olika gener är inblandade vid dyslexi och vi har också större kunskap om de neurologiska förklaringarna.

De biologiska grunderna till dyslexi påverkar hur hjärnan behandlar språkljud. Den mest allmänt accepterade teorin, vilken även har ett starkt empiriskt stöd, innebär att detta orsakar fonologiska svårigheter, vilka visar sig som svårigheter med avkodningen.^9,10 Nyare teorier pekar på att dyslexi har multifaktiorella orsaker med flera olika riskfaktorer och skyddande faktorer, och där fonologiska svårigheter är en av flera samspelande orsaker.¹¹

Undervisning och extra stöd

Det finns inget universellt arbetssätt för att lära elever med dyslexi att läsa, men mycket tyder på att elever med stora fonologiska avkodningssvårigheter i första hand bör få fonologisk träning och att den inkluderar länkar till skrivna bokstäver. I Statens beredning för medicinsk utvärdering betonas vikten av fonologisk träning så här:

Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).¹²

Elever med dyslexi är en heterogen grupp med mycket varierande behov. Undervisningen behöver därför vara individanpassad, precis som för elever utan dessa svårigheter, och utgå ifrån vad som passar bäst för den enskilda eleven. Det är viktigt att studera hur elever läser för att avslöja vilka ordavkodningsstrategier de använder sig av. Det är möjligt att en elev till exempel försöker avkoda ord på ett ineffektivt sätt. För en lärare är inte någon fastställd diagnos i sig det viktigaste. Det viktiga är att anpassa undervisningen till elevens förutsättningar och behov.

Stödet kan ges på olika sätt, till exempel i form av handledning till läraren eller genom att specialläraren deltar i det praktiska, pedagogiska arbetet i undervisningen. Med rätt pedagogiskt stöd och kompensation kan en elev med dyslexi delta i alla aktiviteter. Undervisning där gemensamma muntliga genomgångar och samtal hålls gynnar också elever med dyslexi medan enskilt arbete som att söka egen kunskap på nätet missgynnar dem.

För en elev med dyslexi krävs extra stora ansträngningar för att lära sig läsa. Detta kan påverka självförtroendet negativt. Vidare bör läraren balansera vikten av lästräning mot de möjligheter till teknisk kompensation som finns. Om man exempelvis får en text uppläst av en lärare eller via en dator, krävs ingen avkodningsförmåga. Elever med dyslexi har då i princip möjlighet att förstå och bearbeta texten utifrån samma förutsättningar, och med lika bra resultat, som elever utan läs- och skrivsvårigheter. Det har alltså stor betydelse om elever med dyslexi lyssnar till en text eller själv förväntas läsa den.

• Individuell anpassning: Alla, oavsett eventuella diagnoser, har personliga sätt att lära.
• Tid och utvecklingsfokus: Eleverna bör ges extra tid och undervisas med en läspedagogik som fokuserar på att utveckla avkodningsförmågan.
• Motivation och läslust: Arbeta för att alla ska uppleva läslust, till exempel genom att välja texter utifrån elevens egna intressen eller genom att läsa högt för eleven. Verka för en god motivation genom att hitta en fungerande balans mellan lästräning och användning av kompensatoriska hjälpmedel.
• Formativ bedömning: Ge konstruktiv återkoppling på uppgifter. Det är viktigt att formativa bedömningar inte innebär att alltför mycket ansvar för arbetet läggs över på eleven.
• Positivt klimat: Ge positiv feedback så att elevens starka sidor lyfts fram. Planera undervisningen så att alla elever får känna att de lyckas.
• Samarbeten och åtgärder: Sätt in åtgärder tidigt då det är en förutsättning för att eleven ska kunna nå en god avkodningsförmåga. Etablera tidigt ett kontinuerligt samarbete med specialpedagog eller speciallärare.

Det finns många roliga sätt att träna avkodning. Barnprogramserien Fem myror är fler än fyra elefanter¹³ utgör ett bra exempel på detta och som framförallt vänder sig till de yngre barnen. Varje avsnitt innehåller många olika moment där bokstäver och ljud kopplas samman på ett underhållande sätt. Som tidigare nämnts finns det finns starkt forskningsstöd för att elever med dyslexi kan öva upp sina läs- och skrivförmågor med hjälp av övningar som fokuserar på språkljud (fonologi) och på kopplingarna mellan ljud och bokstäver.¹⁴

Avslutningsvis kan vi slå fast att förståelse, bemötande, kommunikation och anpassning av undervisningen är särskilt viktigt för elever med dyslexi.

Sammanfattning

Denna artikel har handlat om vad dyslexi är och vad man som lärare bör tänka på då det gäller elever med konstaterad eller misstänkt dyslexi.

• Dyslexi är en medfödd inlärningssvårighet som innebär specifika svårigheter att lära sig att avkoda, trots god undervisning och tillräcklig träning, och som ofta beror på svag bearbetning av språkljud.
• Undervisningen bör i första hand fokusera på fonologisk träning och på kopplingen mellan fonem och grafem.
• Specialpedagogiska insatser behöver sättas in tidigt.
• Elever med dyslexi är inte en homogen grupp utan behöver individanpassad undervisning i lika stor utsträckning som andra elever.